2004-10-24

Sorg i hjärtat. Eller, nja, lite besvikelse i alla fall.

Idag köpte jag Morrisseys senaste singel. Både på sju tums vinyl och på CD. Tre nya låtar. Mina förväntningar var väl inte de allra högsta, måste jag erkänna. Eller både och... De två senaste singlarnas b-sidor har inte varit speciella, även om jag måste erkänna att jag gillar Mexico mycket. Fullängdaren hade ju många topper, även om inte allt var bra - så det borde ju kunna glänsa även här? Speciellt om man har följt Morrissey under många år. Jag skulle till och med vilja påstå att när Morrissey har varit som bäst har b-sidorna alltid tillhört de allra bästa låtarna. I bakvänd kronologisk ordning: This is not your country, Lost, Nobody loves us, Whatever happens I love you och Jack the ripper hör alla till några av Morrans allra bästa låtar.

Men, men dessa b-sidor håller verkligen inte godkänd Morrisseyklass. Och det är ju tråkigt. Ska han någonsin komma tillbaka igen? Med sina hemligheter förpackade som b-sidor; brev som muntrar upp; vinyl som ger styrka... Framtiden får utvisa...

2004-10-23

Igår var det någon typ av nypremiär för klubben Osaka vs Tokyo på Café Umbra, Hornsgatan, Stockholm. Gruppen Sickoakes och en liten galen, tokig, arty tysk uppträdde. Sickoakes var de som gav ett bestående intryck. De byggde sakta och säkert upp vackra crescendon i sann postrockanda, men utan de värsta distortionsgitarrkaskaderna. Två saxofoner fick istället ta en del av platsen. I vissa lugnare partier påminner de ibland som bäst om underbara July Skies. Till de långa låtarna färdas man fram både med musiken och med de vackra filmerna som visas i bakgrunden. Bilfärder under vackra sommarnätter och vandringar över fält och ängar. Fint!

2004-10-22

OPEN SKIES

Igår brände jag en skiva. Med följande innehåll:

01-EMPRESS-the summer december starts
02-YO LA TENGO-saturday
03-TREMBLING BLUE STARS-open skies
04-MR WRIGHT-autumn sun
05-MY FAVORITE-white roses for blue girls
06-ARCADE FIRE-une année sans lumiere
07-ANIMAL COLLECTIVE-bat you'll fly
08-DEVENDRA BANHART-little yellow spider
09-ARTHUR RUSSELL-all-boy all-girl
10-COCO ROSIE-by your side
11-BOATS-I ignore all my friends
12-SWOD-gehen
13-GUITAR-I swim alone
14-FURSAXA-dragonflies are blue and silver
15-SAGOR & SWING-vid en tjärn
16-MOMUS & ANNA LAPLANTINE-marty kelin
17-SYLVAIN CHAUVEAU-cet enter miraculeux
18-ARETHA FRANKLIN-bridge over troubled water

2004-10-21

Recensionsserien av Musikbyrån fortsätter...

Igår var huvuddelen av programmet reserverat för en livespelning ifrån sommarens Hultsfredsspelning med allas våran Morrissey. Ja, Morrissey...

Hur jag än försöker undvika det så kan jag nog - i alla fall lite grann och till viss del - av belackare kunna anklagas för att vara en av de så förhatliga Morrisseymännen. Och jag förstår dem, belackarna alltså. "Morrissey är våran Dylan och hans texter är poesi och han är den viktigaste popartisten någonsin och han var med i åttiotalets viktigaste popband" etc, etc. Även om mycket av det är sant så blir det ju lite tröttsamt i längden att ständigt få sådant nedtryckt i halsen.

När jag läser eller ser någonting om Morrissey i media idag kan jag inte låta bli att längta tillbaka till ett tidigt nittotal då Morrissey i vissa kretser såklart var erkänd, men då det inte var en sådan självklar konsensus kring frågan. Då en stor del av rockpressen och rockkidsen faktiskt inte alls gillade Moz. Det var ju så otroligt mycket roligare att älska honom då. När andra hatade honom. Då betydde han någonting på riktigt. När det gäller popmusik är det ju, som alla vet, lika viktigt att vara illa omtyckt som att vara omtyckt.

Men hur lät det då? På Hultsfred?
Ibland bra och ibland, om inte dåligt, så i alla fall lite tråkigt.

Och, usch, vad tråkigt det verkar att vara på Hultsfredsfestival! Till och med de som trängs längst fram har ju typ tio meter till scenen. Och på TV var det inte heller någon höjdare. Framför dumburken funkar de lugnare låtarna bäst då trycket från mina små TV-högtalare uteblir. Det är ju också, som tur är, inte så svettigt, skitigt, kallt och blött hemma i soffan.

Nä. Slutomdöme: Morrissey behåller sin värdighet med charm och vilja och genom att mestadels sjunga både vackert och med övertygelse. Men Morrissey tappar lite i exklusivitet genom exempelvis en Hultsfredsspelning som visas på TV.

Morrisseymännen känner sig nog i många fall frustrerade.

2004-10-20

Stina Nordenstam har en syster!

Emma Nordenstam har släppt skivan "Sånger mellan 18 - 22" på Vesper Recordings, och rent musikaliskt är inte likheterna med Stina stora. Det skulle väl i sådana fall var det ledsna och sköra, eller nåt... Emma sjunger välartikulerade visor med en betydande nerv. Och med ett eko från sjuttiotalet som kan anklagas för att vara både mossigt och proggigt. Nu har jag ännu bara hört pyttelite av hennes musik, men musiken ger mig ändå kalla kårar, eller berör mig i alla fall. Fina, poetiska och fyndiga svenska texter framförda med en känslighet som inte bara lockar till jämförelse med Turid och progg utan kanske också med mer erkända sjuttiotalsmusiker som Joni Mitchell, Carpenters och Carole King. Men hur bra de jämförelse egentligen är vet jag inte riktigt då jag som sagt bara hört en liten del av hennes gärning.

Jag får dock i alla fall känslan av mitt sjuttiotal och min barndom och bilder av Sverige som jag ibland glömmer bort och som både gör mig lite rörd och lite sorgsen.

2004-10-19

The Hepburns - som jag tror har sitt ursprung någonstans i Wales - skivor The Last Thing I Saw Before I Said Goodbye och framförallt Champagne Reception, som givits ut av skivbolaget Radio Khartoum, är fantastiska grejer... för den som uppskattar softad, berusad, manierad, charmfull, elegant och lyxig popmusik.

På låtar som "Jackie O" och "Beutiful Mover" dricker The Hepburns dyra drinkar och säger nej till ångestfulla gråa höstdagar och beger sig istället iväg till en värld den man får var uppklädd, arbetsbefriad, salongsberusad och pirrig i magen.

Audrey Hepburn skulle ha älskat dem.

2004-10-18

Sylvain Chauveaus skivor Le Livre Noir Du Capitalisme och framförallt Un Autre Decembre (Fat Cat) är två av de skivor som spelats hemma hos mig allra mest den senaste tiden. Vacker melankoli, perfekt att rama in hösten med.

Sylvain gör ett slags traditionell pianomusik i nedåtstigande led från Satie, men med en uppdatering och en twist och med ljud och inslag från detta århundrade. Precis lagomt oväntat för att det ska passa i bakgrunden. Hela tiden intressant för mer koncentrerad lyssning. Oväntade ljud, upphackade, upprepade loopar och knaster som faller in som vågor på den pianokomponerade stranden.

Jag letar efter mer i samma stil. Hitills har jag funnit Swod som på skivan Gehen gör något, kanske inte lika minimalistiskt, men pianot är i förgrunden och stämningarna är av lika förförisk sort som Sylvains.

2004-10-17

Bra låtar på hårdisken just nu...

FURSAXA - Mon Valet
JAMES KIRK - Outre
MONTGOLFIER BROTHERS - Inches Away
MR. WRIGHT - Underground
PREFAB SPROUT - Doo Wop In Harlem
STEREOLAB - Outer Bongolia
SWOD - Walz 57
FOUNDATIONS - Come On Back To Me

...som snurrar rätt mycket.

2004-10-16

Filmen Detaljer av Kristian Petri efter originaltexter av Lars Norén var en, hm, bra film. Skulle kanske ge den tre stjärnor av fem om jag skulle sätta ett betyg. Det första man tänker på är att det är en mycket bra dialog, i alla fall till en början, innan allvaret och svartsynen ofta, kanske om man inte är tillräckligt seriös, ligger farligt nära det parodiska.

Sedan är ju skådespeleriet bra. Både Michael Nyqvist och kanske framförallt Jonas Karlsson är mycket, mycket bra.

Men jag tycker faktiskt inte att filmen som helhet håller hela vägen. Eller det är nog inte riktigt min typ av film. Man skulle ibland kunna ta den för humor (trots, eller kanske just på grund av, att det inte finns en enda antydan till humor under hela filmen). Finns det människor som verkligen lever och pratar som människorna gör i den här filmen? Som aldrig svamlar, rapar, fiser, barnslar sig och så vidare. Det är helt enkelt lite stelt. En önskan dyker upp inom en under filmens gång, trots de fina sekelskiftesfåningarna, det otroligt vackra fotot från Florens etc.: hoppas att mitt liv aldrig kommer att bli som i Detaljer!

2004-10-14

Igår var det någon slags nypremiär för Musikbyrån. Och det var nog ännu sömnigare än vad man kunde vänta sig. Håkan Hellström, LCD Soundsystem, någon slags hårdrock och en hemsk massa grime. Och allt som presenteras presenteras som om detta var otroligt nytt och fräscht och jättespännande. När - om man ska vara ärlig - inte ett smack av det som de pratar om är intressant. En journalistisk kollaps!

SVT borde väl ha all chans i världen att presentera alternativen som självklart finns där. Gå åt helt andra håll än vad de kommersiella kanalerna gör? Våga presentera några nya perspektiv på rocken?

Musikbyrån suger upp två år gamla trender och presenterar dem som nya. Eller så tar de nyare intressanta saker och banaliserar. Det tycks helt enkelt saknas både kunskapen och kärleken som behövs för att driva ett bra program om populärmusik. Tyvärr...

2004-10-12

Igår såg vi "Eternal sunshine of a spotless mind" av Kaufman/Gondry med Kate Winslet, Kirsten Dunst och framförallt Jim Carrey, och det var ju en flippad film. Flippad och rätt underbar.

"Eternal Sunshine..." är en typisk film som man känner att man vill se om redan innan man har sett klart den. Och det tror jag är både ett gott och ett dåligt betyg. Jag greppar inte helheten, men samtidigt så greppar filmen mig och gör mig fascinerad. Å andra sidan är nog detta en film som man helt och fullt inte riktigt kan greppa. Jag tycker att storybygget påminner rätt mycket om "Mulholland Drive" - lika oväntade vändningar och nästan lika svårbegriplig. Sedan kan man addera lite "Tillbaka till framtiden", lite "Matrix" och en hel del av Kaufmans tidigare filmer: "I huvudet på John Malkovich" och "Adaptation" för att få en idé om hur det ser ut. Sedan är känslan och historien egentligen en bra romantisk komedi.

Det är en, eh, skön film. Man blir glad av den - den kickstartar igång känslorna, fantasin och kärleken. Mycket bra det.

2004-10-11

Läser den gamla, legendariske NME-journalisten Paul Morleys bok "Words and Music - a history of pop in the shape of a city". Har kommit till sidan 119 men är inte riktigt säker ännu på vad jag tycker om boken. Långa partier känns det som om han bara maler på utan varken mening eller mål. Vissa delar av texten visar på det problem som ofta kan uppstå när man skriver om musik: man tycker och känner och tänker en hel massa om musik och musikhistorien men vad ska man egentligen skriva som kan göra även texten lika intressant som musiken? Hur skriver man egentligen om musik? Det hindrar inte boken ifrån att vara underhållande. Om än lite fånig ibland. Morley har Kylie Minogue som någon slags utgångspunkt och låter henne färdas fram genom musikhistorien tillsammans med Brian Eno, Steve Reich, John Cage etc, etc.

Jag tror ibland att musikjournalistik som bäst kan fungera som inspiration. Man läser i "Word and Music" Morleys mer eller mindre lyckade beskrivningar av intressanta delar av musikens historia och kan inte låta bli att leta fram skivorna och låtarna han refererar till - någonstans i skivhyllan, i en dammig skivbörs eller på Internet.

Hittils har jag i alla fall lockats att lyssna lite mer på Charlie Parker, Ornette Coleman och Steve Reich. Gott så!

2004-10-10

Delvis på grund av mitt arbete lyssnar jag på deckare i talboksformat (formatet Daisy där ljudfilerna är i mp3-format). Delvis för att försöka skapa mig lite bättre koll på de efterfrågade svenska, engelska och amerikanska deckarna och delvis för att lära mig och försöka känna mig lite mer hemma med själva formatet - hur det fungerar att lyssna på dator etc.

Just nu lyssnar jag på Uppsalaförfattaren Kjell Erikssons Prinsessan av Burundi. Har fått för mig att han är trevligare än andra lite mer uppblåsta deckarförfattare som Mankell och Nesser (som också är från Uppsala). Eriksson är visst också trädgårdsmästare som ju låter rätt trevligt. Jag tycker också att det kan vara kul att läsa/lyssna på en "målande Uppsalaskildring". Som före detta Uppsalastudent kommer man väl alltid att ha en relation till den staden, vare sig man vill eller inte. Jag gillar inte Uppsala speciellt mycket, men ändå så kan man väl ibland uppfatta staden som lite småtrevlig?

Men det går ju såklart att lyssna på Prinsessan av Burundi, men det är inte speciellt spännande... Jag kan gilla tanken på deckare, kanske delvis som ett sätt att höra skildringar av Sverige som beskriver någonting jag inte kommer i kontakt med själv, på ett sätt som jag inte själv skulle göra det. Men jag har också, såklart, fördomar mot deckare och deckarläsare. Förutsägbarheten, den litterära konservatismen etc. Och det är ju också det som är problemet - det mesta i boken är alldelles för förutsägbart. Känslan blir något av att detta: man kan skriva hur som helst, bara fantasin sätter gränserna och så skriver hela tiden på det allra mest förutsägbara viset. Nej, det är inte alltid så jäkla roligt att lyssna. Historien griper aldrig riktigt tag. Det som fungerar bäst är nog trots allt miljöskildringarna.

2004-10-09

Av någon okänd anledning tar jag fram gamla Popsicleskivor och spelar. Join my stream exempelvis - från Abstinence - är väl fortfarande mer än okej. Power Ballads EP:n känns däremot rätt unken... Får väl spela de bästa låtarna från Lacquer för att bättra på minnet: Undulate, Pale Honey, True... Men man får nog göra det rätt sällan - med långa mellanrum mellan uppspelningarna - får att tycka att det är bra. Så är det, just nu.

2004-10-08

"Saint Etienne presents songs for Mario's Café" är den vackraste skivan just nu. Och allra bäst är kanske soulsångerna New York Citys "Take my hand" och Black Ivorys "Wishful thinking". De befinner sig i det allra vackraste gränslandet mellan Barry White och Northern Soul, mittemellan The Loft och The Wigan Casino... Men i Sainte Etiennes fall alltid i London, såklart.

2004-10-07

Roger Nichols, Roger Nichols, Roger Nichols och Paul Williams....... Just nu är Somebody Waiting världens bästa låt förevigt..... Hur beskriva? Går inte? Den är i alla fall sorglig och full av hopp och 60-tal och soulful och i morgon ska jag ta reda på mer om den här musiken. Historien bakom eller kontexten runt omkring...

2004-10-06

Just nu lyssnar jag på en artist som heter Migala. Låten heter "El tigre que hay en ti". Jag kan inte minnas var jag snappade upp detta. Men jag laddade ned det och lyssnar nu för första gången, tror jag, på en hel låt med artisten i fråga. Trodde det skulle vara något soft spanskt. Kanske i bästa fall något som skulle ha kunnat lega på skivbolaget Siesta, fast mer utflippat... men det här var mycket mer utflippat... Nästan vibbar av ful psykrock, närmast hård rock, flummigt men vete tusan om det här verkligen är någonting för mig?